DN på stan 12 april 2002

Ulrika Wärmling har mött arga tjejer i skära klänningar.

"Xenia" av Ulrika Wärmling.

rosa uppror

"Riot rose, rosy riot".
Ulrika Wärmling på Galleri Mejan, Rödbodtorget 2. Utställningen pågår till och med 24 april.



Nio anarkafeminister: Ditte, Camilla, Anna-Beda, Adriana, Helena, Johanna, Xenia, Emma och Linn i bimborosa finklänningar. Vad säger det?
Konstnären Ulrika Wärmlings ateljé på Kungliga Konsthögskolan på Skeppsholmen är som en rosa prinsessbakelse. Den är sockersöt, utan att vara sliskig. Ateljén är full av pryttlar, men ändå rätt prydlig. På en trästång fladdrar några rosa klänningar.
- Jag gillar rosa, väl medveten om att färgen är värdeladdad, säger Ulrika Wärmling.
Om man, som Ulrika Wärmling, sammanför en grupp individer som står för något radikalt och gränsöverskridande med traditionstyngt oljemåleri, händer det märkvärdiga saker.

Vad har du gjort, och varför?
- Jag gick på anarkafeministernas möten och musikklubbar - som iakttagare. Det var början till projektet.
Jag ville inte profitera på dem, intentionen var att ge dem utrymme, säger hon.
Med de lovvärda tankarna som utgångpunkt tog projektet fart. Ulrika Wärmling intervjuade och fotograferade anarkafeministerna. Tillsammans bestämde de vilka bilder som skulle användas som underlag till målningarna. De fick välja bland ett antal rosa klänningar som Ulrika Wärmling ändrade efter deras mått.
- Även inom subkulturer härskar mode, även om det tar sig olika uttryck.

Rosa klänningar representerar det traditionellt kvinnliga.
- Ja, men de står också för förväntningar. Kvinnor ska gifta sig och föda barn, även om man varken vill eller passar in i den mallen. Samtidigt kan det locka till ett möte med de betraktare som annars skulle ha svårt att skaka av sig förutfattade meningar om anarkafeminister.
Utmed väggarna lutar sig målningarna av de svarthåriga, barfota anarkafeministerna. De står bara där rakt upp och ner i sina rosa finklänningar - i sina egna poser - i nästan naturlig storlek - nästan gudalika. Fast okej, Ulrika Wärmling har låtit dem behålla någonting mer än sitt svarta hår - sina attribut.
- Det uppstår ett spännande spel mellan symbolerna. Och hade jag satt på dem skor hade de liksom blivit för fina, säger hon.
De kala, vita bakgrunderna gör att det plötsligt känns som om jag är på väg att dras in i målningarna.
- Det är det jag vill, säger Ulrika Wärmling.

Varför ska man se den här utställningen?
- Den är en märklig blandning av konstiga saker och arga tjejer.
Ulrika Wärmling har förvandlat Mejan till något som påminner om en labyrint. För att hitta de nio porträtten måste man gå igenom det första rummet. Där hänger modellernas egna texter.
Så här skriver Adriana:
"... Någon gång har jag och min dårvarande flickvän fantiserat om vårat bröllop. Då tänkte vi oss massa sunkiga nersupade tärnor i maräng-klänningar i olika pastellfärger. Ja, en sån var jag då. En sunkig maräng-tärna. I typ världens fulaste klänning. Men nu fantiserar jag om ett nytt bröllop och en ny flickvän. Maräng känns just nu som en påminnelse om det förflutna. Fast då var det förflutna presens och jag maräng i mitt eget bröllop ..."

Text: Susanna Hellberg Foto: Björn Larsson

länk till artikeln på DNs web: