Där satt jag och kände mig lite skum.
Hm... Det är ju inte så att jag klär mig i rosa-maräng klänning till vardags. Jag klär mig definitivt inte ofta i klänning, och definitivt inte i den här hemska rosa nyansen.
På något sätt kändes det ändå lite kul. Lite mysigt. Att inte vara riktigt jag. Att vara någon annan.
Någon gång har jag och min dåvarande flickvän fantiserat om vårat bröllop. Då tänkte vi oss massa sunkiga nersupade tärnor i maräng-klänningar i olika pastellfärger. Ja, en sån var jag då. En sunkig maräng-tärna. I typ världens fulaste klänning. Men nu fantiserar jag om ett nytt bröllop och en ny flickvän. Maräng känns just nu som en påminnelse om det förflutna. Fast då var det förflutna presens och jag var maräng i mitt eget bröllop.
Dessutom stod jag modell... Inte för att man kände sig speciellt vacker då. Det var ju lite knäppt, bli avbildad för evigheternas framtid. Alla konstälskande kommande generationer lär se mig i en fasansfull klänning.
ÄH! jag tar väl i lite nu.
Men snygg kan man inte påstå att jag var...